Hide Article Text (OCR)
En historia fran vilda vestern. Calhoun , Lennox County, New Mexi co, var en stad pa hundrafemtio sjalar. I detta antal ingingo ett helt tjog vardshusidkare och ett dussin krea tursuppfédare i grannskapet. Dessa kreatursuppfédare och en af stadens koépmiin voro de enda, som gjorde an sprak pa att kallas respektabla, resten bestod af cowboys, vallare, jagare och deras vanner. Icke deste mindre be rémde staden sig af tvA vardshus, ett hotell, tvA butiker och en lokaltidning denna hélis af ett jernvagsbolag, som snart skulle sla sina klor i detta idylliska stalle och géra alia rika. Det var i slutet af Maj, och de ad lésa prdrerna, som strackte sig séder, oster och vester om staden, sigo litet mindre bruna och tréstlésa ut an van ligt. I norr sig man de valdiga, taggi ga bergskedier, som héjde sig anda till tio tusen fot éfver hafvet. Jephsons krog var full af cowboys. Det var en blandad samling af sam vetelisa individer, har och der synies eeks, en och annan amerikan eller en gselsman af god family, som af olika an ledningar drifvits in i detta vilda lif. En man af denna typ var det, som nu svingade sig af hasten fér att “starka sig” med ett glas whisky hos Jephson. John Ogden var Aldste son till en en gelsk fabrikant, han var hvarken drin kare eller spelare, men han var ett brushufvud, och derfér hade han gjort sig omdjlig hemma. Han tog sitt glas och satte sig i ett horn af det ofverfyllda rummet. En stund efterat kom Burt Lassiter, stadens nye sheriff in. Det var en lang, grof kar med brutalt ansigtsut tryck och ‘sma, stickande ogen. Doérren oppnades pA nytt, och in steg en ung, vacker mexikan i splitter ny perl- och transbesatt skinndragt, med bredbrattig sombree och silfverspor rar. Nar denne sprattige kavalier up penbarade sig, hérdes ett sort af djupa ste afsky bland de narvarande cow boys, och om José Gallegos hade varit en klok karl, skulle han gitt till ett an nat stalle for att slicka sin térst och tillfredsstailt sin lidelse for kortspel. Men José var hvarken synnerligt klok eller synnerligt nykter. Han ha de alldeles nyss fatt ett liter arf och satt in en del deraf hos stadens rikaste man, Edward Clincher,aterstaden bran de i hans ficka, och han hade endast en 4tra — att fa dricka och spela i sall skap med de hvite mannen. Han narmade sig disken, och i den berém varde afsigten att tillvinna sig en stor mans bevAgenhet, bjod han sheriffen pa ett glas. Det var en be tinklig dumhet. . Inte derfér att Lassi ter var den, som nAgonsin forsmatt ett glas, men i dag holl han pa sin vardig het, och dessutom hade José den otu ren att trampa honom pa foten. Sheriffen for upp med en svordom och gaf mexikanaren ett slag midt i ansigtet, sA att blodet sprutade ofver den unge mannens nya draégt. Ett tjut af skratt helsade denna bedrift. Men José var ingen hare. Han grep sin knif, men de narmast sittande hejdade honom. Inte si der! brummade en. Sila igen som en kar!! Mexikanaren stampade i vanmingtig vrede. Diavolo! Huru skali jag kunna sl4 honom? Han ar ju stor som en gra bjérn. tivad kallar du mig? vralade Las siter. Det skall du fa angra. Ur va gen pojkar! Han stoértade fram, men siétte hardt till engelsmannen, som hade rest sig, rod i ansigtet. jivad vill ni? Ar ni full? fragade John Ogden Ofverligset. Akta er! skrek sheriffen ursin nig. LEljest lagger jag er i backen! Jasa! sade John och skrattade. Forsék det da! 6genblickligen bérjade gasterna sla vad om stridens utgang. Det visade sig snart, att den lAnge sheriffen hair hade rakat sin ofverman, som med nagra fa, men vilrigtade sté tar och slag strakkte honom medvets lés pa golfvet. Nu visade det sig, egendomligt nog, att sheriffen inga vanner hade bland de férsamlade, ty det var endast var den och John sjelf, som gjorde sig o mak att se efter, om han annu var i lif vet. Det var ingen fara med honom, och om ett par vecker skulle han ter Vira pa benen. En stund efterat loste John Ogden sin hast for att rida vidare. Den lille meXikanaren kom da ut och varnade honom fératt ngonsin besdéka Cal hovan nattetid, tyd skulle sheriffen saékert taga hans lif. John skrattade. Hans begrafning torde komma fo re min. Men ni menar val. Tack och adjo, van! Han rackte mexikanaren handen och den liile kavaljeren rodnade af gladie. Det ar jag som tackarer. Detta glimmer jeg aldrigi Om en mAnad var John Ogden fardig for dennaging med sitt arbete pa den stora beskapsfarmen. Han hade hun dia dollar i fickan och 4amnade nu ta ga sommairferier. Dessa beslét han att tiNbringa § Calhoun, han led a? hem langtan och maste ha saliskap. DA han dagen efteraét métte Lassi ter, sig han en gladjeglimt i sheriffens igen. Det var nistan som om han lan se skulle ha langtat att 4 traffa Og den, John lade han iden pa revolvern, men den andre mAste visstegentligen ba varit en kruka, ty han trakterade John med ett glas och var synonerligen van lig mot honom. Den aftonen férlorade John tjugufem dollars pA kortspel, och han var i ett afskyvardt lynne, dA han vaknade mor zonen derp. Han gick till posten, e medan han vantade bref fran sin mor. Ben Slade, postmastaren, hoéll pa att sopa kontoret. Han tog ingen nous om Johns fraga, utan sade At honom att komma igen om en timme. Det var ju litet starkt, dA man bellanker, att postsacken lag pA disken bredvid bo nom. John stod alldeles stilla ett par minuier, och det kokade i honom. Der pa gick han fram till sacken, brdét sigil let och spred inneh Allet ofver disken. Men postmastaren rusade som en vildkatt Sfver honom och ref At sig sacken, under det han éfveréste John med *kallsord. Nu kokade Johns sinne ofver. Har tog den lille postmastaren och ruska de honom samt kastade honom bort i en vra. Inasta égenblick var Slade ater uppe och drog revolvern. John gjorde det samma anda snabbare, men skét er. Postmistarens revolver var én ren leksak met Johns. Lagg den der ifran er, sade John, som med ens blef alldelés Ingn. En slck bagatell drej vard ett mennisko lif. Han sinkte i det samma sin egen pistol, men ett skarpt skott 1jod bak om honom, och postméstaren féll déd till golfvet. I det samma kande John den varma gevarspipan beréra sin hals, och Burt Lassiters skarpa rést ljéd i hans Gra: Handerna i vadret! John vande hufvudet, mallos af of verraskning. Hansgratt in i sherif fens onda égon. Jag arresterar er for mord pa den ne man, fortsatte sheriffen i sin myn digaste embetston. John stod som férlamad. Méd revol vern i handen hade han gralat med postm4staren, och nu var karlen déd. Hvgem skulle tro honom, om hen sade, att sheriffen var mérdaren? Burt Lassiter ropade in tva karlar som gingo férbi. Fér honom till fangelset, pojkar, och se noga efter honom. Jag kommer strax. Den snabbhet hvarmed rattvisan ski pas i vestern ar ett af granslifvets ka rakteristiska drag. Klockan 8 pA mor gonen var John Ogden en fri man, vid middagstiden satt han i rattssalen an klagad fér mord. Férhéret rackte jemt toA timmar. Sheriff Lassiter framlade ett vittnesbérd med en vardighet och sjelfbeherskning,som beundrades i hég trad bade af domare Sanderbach, jury mannen och de talrikt férsamlade 4 hoérarne. Han férklarade huru han hért ljudet af en strid inne i posthuset,foljd af ett revolverskott, och huru han ha de funnit Slade déende och fangen sta ende lutad éofver honom med revolvern i hauden. Slade var obevapnad, tillade han med eftertryck.. I hela min embetstid har jag ° et strétt pA en svartare férbry tare, herr domare. (Han hade varit sherift i fem veckor.) Nu hade John blifvit sig sjelf igen och befann sig i ett sAdant tillstand af raseri, att han knappast kunde tala. Det ar légn skrek han, helt en kelt légn fran bérjan till slut! John framstalde nu saken pa sitt sitt, och s4 féljde en halftimmes kors férdér, under hvilket Johns férsta an egreppp sheriffen blef anférdt pa ett sitt, som fullstaéndigt férderfvade hans utsigter. Slutligen falde juryn sitt “skyldig till mord”, och domaren af kunnade domen, som 16d pa déden ge nom hansning. Afrattningen skulle férsigga vid sol uppgangen féljande morgon. En enda person kinde sig orolig éf ver denna dom. Det var Edward Clin cher, som et tyckte att det*kunde ha gatt rigtigt till; han kiande Lassiter och tankte, att det narmast var hamnd fran hans sida. Det dréjde et heller lange innan denne misstanke bekraf tades. P hemvagen kom José Gallegos ru sande fram till honom, gulgrén i ansig tet af oro och éngslan. Han hade med sig sin bror Maximo, som hade varit kock och betjent och allt i allo hos postmiastaren, och som rAkat vara o synligt vittne till mordet. Clincher lyssnade forfarad till hans berattelse, och i sitt apprérda tillstand svor José dyrt och heligt, att han ville offra sitt sista 6re for att ridda “sin vins” lif. Den qvallen var det manga gaster i Clinchers hus, och hans hustra kunde vara stolt ofver den splendida mAltid hon med sa kort férebud kunnot Astad komma. Giverst vid bordet satt Clin cer sjelf, lugn och allvarlig, och till héger om honom Jonathan Hume,John Ogdens principal, den rikaste kreatur s upprédare i hela grefskapet. Alla de 6triga voro o¢ksa rika menniskor, som utan svérighet kunde lagga fem tusen dollars p bordet. Och d de voro far diga med mAltiden, laste Clincher dér ren, och minnen satte sig att éfver lagga om en allvarlig sak. Men fértviflan injeriat satt John i sin ceil och vintade pi soluppgangen, som skulle bli den sista, han fick se. Da hérdes hasttramp utaufér; en be kant rést sade nagra ord till vakten, och nyckeln vreds om i idset. Der stod Jonathan Hameé och vinka de. En hand fattade Johns och drog honow ut i manskenet. Gud skelof, att jag fick veta det. ta i tidsade hans gamle principal vérd. Stig upp pé hasten, min gosse, den ar din. John sig sig om. Rundt omkring honom var den underligaste blandning af beridna man. Cowboys, farvallare, roda texanare, mérkhyade mexikanare elses de bittraste tiender. Nu hade de kommit tillsaromans for att gérage, mensam sak. En half timme senare hade dessa tappra man férsakrat sig om shes fens person och improviserat en ratts sal i Edward Clinchers kék. Har aflade Maximo Gallegos sitt vitt nesbird. Derpé lades en kula fram. Det var den kula, som hade funnits i dev mérdades tinning. Den passade fullkomligt i sheriffens Winchesterge var. Vagar ni tortiarande neka fér, att ri har gjort det? dundrade Clincher. Ett halfgvardt rop hérdes och sherif fen foll sténande pa kna. Nad, nad! sade han hest. For Guds skull, var barmhertig, och jag skall Tyst! Clinchérs Ogon sprutade eld. Han vande sig till de férsamlade. Borgare i Calhoun, denne men dr ekyldig. 1edert namn démer jag ho nom att hangas i morgon vid solupp gangen.
Newspaper Details
Worcester Skandinavia
Worcester, Massachusetts, US
Wed, Apr 04, 1906
Page 7
Full Page
Clipped by
Tanisha C.
